West sibirian laika

Västsibirisk lajka / West sibirian laika

             Taigas son Kito med älgkalv

 

Den missförstådda laikan


En Laika får ofta ta emot kritik från jägare som är vana vid våra inhemska älghundar. De klagar på att söket är kortare och att de har en tendens att släppa  både stånden och förföljandet efter en viss tid.  De förväntar sig att en laika ska jaga som älgspecialister som Gråhund eller Jämthund,  men en Laika är inte en renodlad älghund som dessa raser och den kommer aldrig heller att bli det.

 

En del Laikor kan bli helt inriktade på älg, men det är endast en liten de av dom. De är mestadels dom som går till pris på jaktprov på älg. Det är emellertid bara en bråkdel av de Laikor som finns där ute. De flesta ser älgen som ETT av sina många olika jaktobjekt.

 

Detta är ofta svårt att förstå om man är uppväxt med en älghund i huset och bara jagat med dessa hundar.   Det har också funnits dåligt med information om Laikorna och man har i stort sett bara haft kunskap genom bekanta som jagat med Laikor, eller så har man bara hört att de är hundar med dåligt sök och håller i dåligt.

Jämför man en Laika mot en renodlad älghundsras så är den informationen i de flesta fall helt riktig.

 

En Laika söker inte som en älghund, och håller inte älgen lika länge som andra älghundsraser gör, förutom i undantagsfall.

Det finns en orsak till detta och det ska jag försöka förklara här och förhoppningsvis skapa en förståelse för  varför dessa hundar jagar som de gör. Förståelse skapar oftast acceptans.


 Jägarfolkets jakthund kontra våra behov.


Traditionen med jägarfolk har funnits i Ryssland ända in i modern tid och det finns till viss grad ännu idag. Hundarna de använde var laikornas stamfader. Stora spetshundar som jagade det vilt de kom över.

Här i Sverige försvann jägarkulturen för länge sen och man kunde i stället unna sig att specialisera och anpassa hundraser för en viss typ av jakt.   

Detta var ett lyx som jägarna i Sibirien inte hade möjlighet att unna sig, så de baserade aveln på friska och jaktdugliga hundar som var tvungna att strida om rätten att föra sina gener vidare.

Här i Sverige utvecklade vi jaktprov som belönar hundar som söker ut långt och håller i viltet länge. Det glesa älgbeståndet gjorde detta arbetssätt nödvändigt.

Stora områden, lite älg och ingen varg gjorde dessa hundar eftertraktade bland älgjägarna.

I Sibirien förblev Laikan en hund som anpassade sig efter de förhållanden de hade där borta. Hunden skulle söka av området runt jägaren på ett snabbt och effektivt sätt, och den skulle först och främst lokalisera viltet som jägaren var till 100% beroende av för att försörja sin familj.

För dessa jägare var kapitalet = pälsar. Behovet av pälsar resulterade i att hundarna blev präglade på det värdefullaste viltet, som mård, sobel och ekorre.


Än idag blir 80% av alla laikor i Ryssland och dess övriga utbredningsområde i Öst, främst använda till jakt på dessa viltsorter. Jaktprov på dessa vilt står högt i kurs bland jägarna.


Jämthunden och Gråhunden har blivit det de är idag efter hundra års strävan efter att perfektionera rasens unika egenskaper på älg.

Många hundra års strävan efter att få fram hundar för jakt på det unika Ryska pälsviltet präglar Laikan lika starkt.  Källan vi som Laikaägare har till att få fram nytt blod, nämligen Ryssland, strävar fortfarande efter att upprätthålla dessa unika egenskaper.

Raserna har alltså två helt olika jaktegenskaper, men med den likheten att de lokaliserar och skäller på viltet för att jägaren ska komma till skott.


En annan sak som skiljer våra förhållanden, mot de förhållanden de har och hade i Ryssland och Sibirien, var förekomsten av varg.

Medans vi jagade i vargfria skogar, och inte behövde bekymra oss  över andra faror än de naturen själv hade att bjuda på, och risken att bli sparkad av en älg, så var vargen konstant ett problem för jägarna i Ryssland och Sibirien.

Vargen har haft stor inverkan på Laikaraserna genom tiderna. De mest vidsökta och ihärdiga hundarna blev offer för vargarna, och fick där igenom aldrig chansen att föra sina gener vidare.

Jägarna där ville naturligtvis inte missta de bästa hundarna, och därmed blev de närsökande hundar de enda som överlevde, och dessa präglade aveln genom tiderna.


 (Översatt och lite anpassat från Norska Laikaklubbens hemsida.)




Mina egna åsikter om Laikan som jakthund.


En Laika för mig är en allroundhund som jagar det som föraren vill. De jagar MED sin förare och drar inte iväg 2 mil för sig själva för att sen stå och skälla en hel dag på fel mark, som de renodlade älghundarna ofta gör.

De anpassar sitt jaktsätt efter omständighetern, är intelligenta och lär sig fort vad som lönar sig. Har förkärlek till rovvilt och oftast mod nog att ta sig an både björn, lo och stora vildsvin på egen hand. Många går som sagt bra på älg men vill man ha en renodlad älghund så passar tex Gråhund eller Jämthund bättre.


Laikan passar bäst till lite mindre marker, och även om vissa exemplar kan hålla i minst lika länge som våra specialiserade älghundar, så är söket och ställtiderna oftast lite kortare.

Jag säljer helst mina valpar till jägare som har tillgång till mycket jakt, och som jagar olika viltslag och därmed har tillgång till jakt största delen av året.


Laikorna är underbara familjehundar. De vill få vara med sin förare och inte tillbringa sina liv i hundgård dygnet runt.